With Tainted Windows to San Francisco

Efter att konstant skrattat åt mitt briljanta "living in the Edge" skämt anlände vi till slut till kungarnas kung's hemstad, Memphis! När vi rullade in i staden blev vi alla förvånade över hur fruktansvärt nedgången och slitet allt såg ut med sina övervuxna parkeringsplatser och fallfärdiga hus. Vår första prioritering var just nu att hittat ett ställe att övernatta på och vi började därför fråga runt på diverse motell längs huvudgatan. Dessvärre hade de alla fullt och vi beslutade oss därför att töffa vidare, det var nu igen vi upptäckte att bensinen började sina, vilket roade oss något eftersom vi nu befann oss i något man skulle kunna kalla ett tvättäkta ghetto.

/Fredrik

Ghetto var något som större delen av Memphis kändes som. Staden kan närmast beskrivas som en stad som stått och förfallit i en 20-30 år där till och med Elvis Graceland var omgivet av övergivna och fallfärdiga byggnader samt människor som såg ut att vandra omkring planlöst eller med rödsprängda, ilskna ögon. Billboards som pratade om att stoppa "the killings" fick oss att känna oss än tryggare. Allt eftersom vi letade ett motell som inte skulle sluta i rånmord under natten började solen gå ned och vi var till slut tvingade till att stanna på en mack och tanka. Precis som Tom Hanks i Saving Private Ryan var vi tvingade till att offra någon för att rädda resten och vi skickade ut Fredrik för att utföra dådet. Mot alla odds överlevde Fredrik tankningen vilket är tur för oss andra då bland annat boende och bilkörande skulle bli både dyrare och jobbigare under resten av resan. Vi är glada att du överlevde, Fredrik.

När tankningen var gjord och bilen fått sin bensin tog vi beslutet att ta motellet i utkanten av staden nära motorvägen där vi hade bäst odds att överleva natten. Innan vi åkte ut igen testade vi först på Applebees där vi beställde vad som hittills varit min favorit i matväg: Sizzling Steak. Denna kom inserverad fräsandes och rykandes på en gjutjärntallrik och var löjligt god. Om vi skulle dö i natt, gjorde vi det i alla fall med var sin förträffliga måltid i magen.

/Hasse

Väl på motellet var det dags att planera och boka morgondagens strapatser vilket bestod av att besöka Graceland! Väl morgon var vi uppe tidigt för att stå och stampa , Elvis ljuva stämma klingade ut ur små mikrofoner placerade över hela området. Vi började vår tur med att åka upp till Elvis villa Graceland, som låg vackert belägget uppe på en lite kulle en riktigt oas i ett annars sunkigt Memphis. Som gammal elvis-beundrare var det väldigt spännande att få komma in i denna musik-legends bostad och få en guidad tur som beskrev varje rum av huset.. förutom övervåningen vilket var Elvis privata del där han aldrig tog upp gäster. Turen fortsatte ut på gården där man fick se Elvis eget squashhus (killen hade verkligen stil och smak!) där istället för squashbanor nu var inrett med några av alla Elvis troféer och priser samt några av hans scenkläder. Turen av Graceland slutade vi Elvis grav, där han nu vilar tillsammans med familjemedlemmar. Dock var inte dagen över än! Vi fortsatte med att gå ombord Lisa Marie, Elvis störta flygplan, prydd med bokstäverna TCB (Elvis sloggan som står för "taking care of business"). Flygplanet bestod av både matsal/spelrum, TV-rum och sovrum, en standard jag snabbt skulle kunna vänja mig vid! Kikade även snabbt in i det mindre av hans två plan, very nice indeed. Dessvärre fick vi aldrig ta en provflygning med skönheterna men man kan väl inte få allt antar jag..

Efter Graceland tog vi oss iväg till "The Lorraine Motel" för att se platsen där Martin Luther King blev skjuten, passade nog stod det två flickor och posade sexigt framför hans minneskylt, classy classy ladies. Sist och faktiskt även minst i sammanhanget besökte vi den legendariska Sun Studio där både Elvis och Johnny Cash har spelat in musik! För att avsluta dagen återvände vi till applebees för att avnjuta en måltid med kall öl och se WM-finalen i fotboll.

/Fredrik

Efter att konstant skrattat åt mitt briljanta "living in the Edge" skämt anlände vi till slut till kungarnas kung's hemstad, Memphis! När vi rullade in i staden blev vi alla förvånade över hur fruktansvärt nedgången och slitet allt såg ut med sina övervuxna parkeringsplatser och fallfärdiga hus. Vår första prioritering var just nu att hittat ett ställe att övernatta på och vi började därför fråga runt på diverse motell längs huvudgatan. Dessvärre hade de alla fullt och vi beslutade oss därför att töffa vidare, det var nu igen vi upptäckte att bensinen började sina, vilket roade oss något eftersom vi nu befann oss i något man skulle kunna kalla ett tvättäkta ghetto.

/Fredrik

Ghetto var något som större delen av Memphis kändes som. Staden kan närmast beskrivas som en stad som stått och förfallit i en 20-30 år där till och med Elvis Graceland var omgivet av övergivna och fallfärdiga byggnader samt människor som såg ut att vandra omkring planlöst eller med rödsprängda, ilskna ögon. Billboards som pratade om att stoppa "the killings" fick oss att känna oss än tryggare. Allt eftersom vi letade ett motell som inte skulle sluta i rånmord under natten började solen gå ned och vi var till slut tvingade till att stanna på en mack och tanka. Precis som Tom Hanks i Saving Private Ryan var vi tvingade till att offra någon för att rädda resten och vi skickade ut Fredrik för att utföra dådet. Mot alla odds överlevde Fredrik tankningen vilket är tur för oss andra då bland annat boende och bilkörande skulle bli både dyrare och jobbigare under resten av resan. Vi är glada att du överlevde, Fredrik.

När tankningen var gjord och bilen fått sin bensin tog vi beslutet att ta motellet i utkanten av staden nära motorvägen där vi hade bäst odds att överleva natten. Innan vi åkte ut igen testade vi först på Applebees där vi beställde vad som hittills varit min favorit i matväg: Sizzling Steak. Denna kom inserverad fräsandes och rykandes på en gjutjärntallrik och var löjligt god. Om vi skulle dö i natt, gjorde vi det i alla fall med var sin förträffliga måltid i magen.

/Hasse

Väl på motellet var det dags att planera och boka morgondagens strapatser vilket bestod av att besöka Graceland! Väl morgon var vi uppe tidigt för att stå och stampa , Elvis ljuva stämma klingade ut ur små mikrofoner placerade över hela området. Vi började vår tur med att åka upp till Elvis villa Graceland, som låg vackert belägget uppe på en lite kulle en riktigt oas i ett annars sunkigt Memphis. Som gammal elvis-beundrare var det väldigt spännande att få komma in i denna musik-legends bostad och få en guidad tur som beskrev varje rum av huset.. förutom övervåningen vilket var Elvis privata del där han aldrig tog upp gäster. Turen fortsatte ut på gården där man fick se Elvis eget squashhus (killen hade verkligen stil och smak!) där istället för squashbanor nu var inrett med några av alla Elvis troféer och priser samt några av hans scenkläder. Turen av Graceland slutade vi Elvis grav, där han nu vilar tillsammans med familjemedlemmar. Dock var inte dagen över än! Vi fortsatte med att gå ombord Lisa Marie, Elvis störta flygplan, prydd med bokstäverna TCB (Elvis sloggan som står för "taking care of business"). Flygplanet bestod av både matsal/spelrum, TV-rum och sovrum, en standard jag snabbt skulle kunna vänja mig vid! Kikade även snabbt in i det mindre av hans två plan, very nice indeed. Dessvärre fick vi aldrig ta en provflygning med skönheterna men man kan väl inte få allt antar jag..

Efter Graceland tog vi oss iväg till "The Lorraine Motel" för att se platsen där Martin Luther King blev skjuten, passade nog stod det två flickor och posade sexigt framför hans minneskylt, classy classy ladies. Sist och faktiskt även minst i sammanhanget besökte vi den legendariska Sun Studio där både Elvis och Johnny Cash har spelat in musik! För att avsluta dagen återvände vi till applebees för att avnjuta en måltid med kall öl och se VM-finalen i fotboll.

/Fredrik

Efter den underbara natten på det fina motellet och den trevliga promenaden i ökenstaden var det dags att börja avverka en del mil. Vi körde ut till ett köpcenter med internet för att fila på vår ytterst genomtänkta plan som i detta läge bestod av att vi på något sätt skulle vara i Grand Canyon om någon vecka.

Vi beslutade att vårt första delmål skulle bli Memphis via en rutt som tog oss genom bergen och med den första natten i det tjusiga Harris(on)burg för att dagen efter köra igenom Shenandoah National Park och titta på vad som tydligen är ett av världens sju naturliga underverk i form av Natural Bridge som är precis vad det låter. En 70 meter hög bro som skapats av naturen som indianerna kallade för Bridge of God eller något i den stilen.

Efter Natural Bridge blev det bergsrutten till Asheville för att sedan lämna dessa dimmiga berg och ta oss ut mot Memphis.

Under dessa dagar då vi satt en del i bilen myntade Fredrik något som han ansåg vara tidernas bästa skämt och han argumenterade i flera dagar på att vi skulle byta namn på bloggen till denna play on words.

Vi satt i bilen och efter att någon klämt ur sig ett "living on the edge" efter ännu en nära-döden-upplevelse så kontrade Fredrik med den hysteriskt roliga kommentaren "Living in the Edge" och låg sedan dubbelvikt i skratt i några minuter. Då vi andra inte riktigt delade hans entusiasm även om vi naturligtvis också tyckte det var fantastiskt roligt (innerst inne, någonstans) ansåg sig Fredrik behöva förklara då vi helt klart måste ha missat hans snillrika ordlek.

Ni förstår, vår bil är nämligen en Ford Edge. Vi sitter mycket i bil. Bor nästan i bilen. Nästan som uttrycket "Living on the edge.". Fattar ni? Living in the Edge. Hilarious Fredrik.

Om ni känner att ni inte riktigt har koll på hur vi färdats och var saker och ting ligger (hur man nu inte kan veta var metropoler som Asheville och Harrisonburg ligger) kan jag hjälpa er lite på traven med att visa vår hur vår road trip sett ut tills nu.

Vår resa so far:

Resan under det här blogginlägget:

Efter den underbara och för vissa oförglömliga natten var det dags att ta sig in till huvudstaden då Obama otåligt inväntade vårt besök. Något annat som också otåligt inväntade vårt besök var solen och en underbar värme som framförallt Fredrik uttryckte sitt nöje med hela dagen med en flod av kommentarer som fått klagomuren i Jerusalem att känna sig hemma. Antagligen hade hans humör denna dag att göra med hans och Niklas natt som jag och Rasmus enbart hört historier om som antagligen inte gav den rättvisa.

Utöver Fredriks ljuva stämma och solens underbara värme kunde vi även åtnjuta vad som närmast kan beskrivas som en halv öken. Washington var en gul smörja av visset gräs som antagligen inte alls berodde på den torka som varit i USA de senaste veckorna utan vi tar för givet att detta gav en rättvis bild av Washington.

Vi vandrade igenom de centrala delarna av staden och såg de viktigaste monumenten och gjorde ett tappert försök att hälsa på hos Obama och hans vita byggnad. Under tiden sprang vi in i ungefär 7354 memorials över olika saker som antagligen representerade varenda slag USA varit inblandade i då jänkare verkar ha svårt att minnas sina händelser utan att ha minst några minnesmonument om varje.

Efter det var vi ärligt talat rätt trötta på den stan då den inte kändes så speciell och drog vidare.

/Hasse

Kapitolium

Dam som är ute och motionerar.

Fredriks behövde sätta sig ner och vila lite.

Står och funderar på om man skall agera ut scenen ur Forest Gump.

Monument över soldater som stupade under Vietnamkriget.

Fredrik döljer tårarna tappert bakom solglasögonen.

Ensam men tapper fick han antagligen Obama att lyssna.

Efter det kära återbesöket hos mina gamla grannar i New Jersey bestämde vi oss för att ta en sväng ner till beachen. Familjen Bassett hade styrt oss bort från Seaside Heights där Jersey Shore spelades in (om vi inte ville se den ) utan tyckte istället att vi skulle åka till Point Pleasant. Efter två timmars bilfärd så hittade vi utan problem till staden med gps:ens hjälp, väl där var vi dock tvungna att stanna och fråga om vägen vid 2 tillfällen då det var så dåligt skyltat men det visade sig att vi bara skulle fortsätta lite längre på samma väg.

Väl framme vid stranden så visade det sig att det kostade $8 att ta sig ner på den då den var privatägd. Detta tyckte Ralle och Hasse var på tok för dyrt och valde istället att sätta sig på en bar och titta på TV i tre timmar medans jag och Fredrik drog ner på stranden för att bada. Stranden sträckte sig flera kilometer och det fanns inte ett moln på himlen som ögat kunde se. Vi solade, badade samt tog en lång promenad längs med stansen under tiden som de andra satt under tak och vilade sig. Till Rasmus och Hasses försvar så satt de ute en liten stund och såg till att bränna sig på knäna och halva magen.

Det var tillslut dags att åka vidare på vår resa och det bar av till Washington D.C. Detta inledde en ny fas utav vår resa då detta var första stoppet där vi inte hade planerat in hur vi skulle sova för natten utan räknade kallt med att det inte skulle vara något problem att hitta ett motell längs med vägen. Vi kom iväg rätt så sent och enligt våg gps så skulle vi inte vara framme i Washington förrän lite efter midnatt men tänkte att detta var det värt då man skulle slippa köer dagen därpå. Då och då så stötte vi på vägtullar men det var ingen fara då de inte kom så ofta och bara kostade någon dollar styck. Detta ändrades dock efter ett tag då vi kom till 3 stycken under en 20 minuters period där de första två kostade $3 och den sista $4. Detta gjorde oss lite oroliga att vi skulle bränna hela vår budget på vägtullar ifall det fortsatte i den här takten men det lugnade som tur var ner sig på den fronten.

Plötsligt så märkte Hasse att vi inte hade så mycket bensin kvar och vi funderade på om det var dags att stanna och tanka. Som den sanna optimist som Rasmus är så tyckte han att det inte var någon som helst fara att vi skulle få bensinstopp och tyckte att vi var "för gulliga" oroade oss för det. Bilens inbyggda dator sa att vi kunde köra 28 miles innan tanken var slut. När vi sedan körde förbi en vägskylt som sa att det var 20 miles till nästa bensinmack så märkte man dock att även Ralle började bli lite oroad över den låga bensinnivån. Vi kom som tur var tillslut fram till bensinstationen och fick fyllt tanken till allas lättnad och kunde fortsätta vår resa.

Tankningsstoppet samt att matbreak hade förskjutit vår ankomsttid i Washington och vid ca. 01:00 så kände vi att det nog var bäst att stanna till för natten och köra den resterande sträckan på morgonen. Det var ju som tur var väl skyltat längs med motorvägen vart någonstans det fanns avfarter för hotell och motell. Vi körde av vid den första bästa avfarten där vi såg att det var skyltat till några olika ställen. När vi väl hade kört av motorvägen så upphörde dock skyltningen till vart hotellen skulle ligga. Till slut så hittade vi ett Marriott som vi stannade till vid för att se om de hade något ledigt rum. Jackpott, det hade dom! Vår lycka avtog dock snabbt när vi fick höra att det kostade $198 natten och vi beslöt därmed att leta vidare. Efter någon timmes kringsnurrandes med bilen så hittade vi till slut ett motell. Det såg minst sagt inte fullt lika lyxigt ut som det Marriott som vi först hade tittat in i men vi tänkte att det var värt att höra vad det kostade. Den smågriniga tanten som satt i receptionen informerade om att ett rum med dubbelsäng skulle gå på $50 vilket då var halva priset från det första vi tittade på. Det fanns även ett alternativ att istället för att ha rummet en hel natt så kunde man hyra rummet per timma. Under tiden som vi funderade på om vi skulle ta två rum eller leta vidare så han ett ytterst suspekt par checka-in och ett annat checka-ut. Detta gjorde oss väldigt skeptiska till om vi verkligen ville stanna där en natt men klockan hade nu närmat sig 02:00 och vi kände att det skulle ta för lång tid att hitta något bättre ställe så vi valde att stanna där.

Vi tog två rum, jag och Fredrik tog ett rum medans Ralle och Hasse ett annat. När vi väl kom in i de ytterst små rummen så såg man en säng stå intryckt med en stor spegel upphängd i taket ovanför sängen. Spegeln i kombination med möjligheten hyra rummet på en timbasis gjorde att vi snabbt tog beslutet att sova i våra kläder ovanpå lakanen. Trotts våran oro över renligheten på motellet så somnade vi väldigt fort då vi haft en lång dag och alla var väldigt trötta.

Efter att ha sovit några timmar så väcks jag plötsligt utav Fredrik som puttar till mig och säger åt mig att vakna. Djupsovare som jag är så försöker jag att ignorera honom och somna om. Fredrik ger sig dock inte och puttar till mig igen och säger än en gång åt mig att vakna, jag hör denna gången rädslan i hans röst med en gång och sätter mig klarvaken upp i sängen. Med adrenalinet pumpandes så går mina första tankar till området vi befinner oss i och att det inte fanns någon säkerhetskedja på dörren. Jag frågar Fredrik vad det är men får inget svar. Detta gör att jag börjar bli lite orolig förr att det är någon som försöker ta sig in i vårt rum och att Fredrik inte vill svara för att inte avslöja att de är någon där. Jag frågar honom igen men får fortfarande inget svar, men kan inte heller höra något utanför dörren. Genom det lilla ljuset som trängt in utifrån genom en springa vid dörrtröskeln ser jag mot Fredrik som står och stirrar mot väggen vid huvudgaveln på sängen. Lite lättad över att det antagligen inte var någon som försökte bryta sig in i rummet gick mina tankar vidare till att tro att det hade kommit in en kackerlacka eller kanske en råtta som sprungit över honom och skrämt upp honom på detta vis. Jag kliver ur sängen och tänder i taket men kan inte se något. Förvirrad över vad det är som gjort Fredrik så rädd att han måste väcka mig gjorde jag ett nytt försök att få honom att säga vad det är men han svamlar bara något osammanhängande. Då jag inte kan upptäcka den påstådda faran och inte heller få något svar utav min upphetsade rumskamrat bestämmer jag mig för att försöka somna om då ännu en intensiv dag väntade. Hoppas verkligen resterande nätter under resan blir lite lugnare.

/Niklas

Efter det kära återbesöket hos mina gamla grannar i New Jersey bestämde vi oss för att ta en sväng ner till beachen. Familjen Bassett hade styrt oss bort från Seaside Heights där Jersey Shore spelades in (om vi inte ville se den ) utan tyckte istället att vi skulle åka till Point Pleasant. Efter två timmars bilfärd så hittade vi utan problem till staden med gps:ens hjälp, väl där var vi dock tvungna att stanna och fråga om vägen vid 2 tillfällen då det var så dåligt skyltat men det visade sig att vi bara skulle fortsätta lite längre på samma väg.

Väl framme vid stranden så visade det sig att det kostade $8 att ta sig ner på den då den var privatägd. Detta tyckte Ralle och Hasse var på tok för dyrt och valde istället att sätta sig på en bar och titta på TV i tre timmar medans jag och Fredrik drog ner på stranden för att bada. Stranden sträckte sig flera kilometer och det fanns inte ett moln på himlen som ögat kunde se. Vi solade, badade samt tog en lång promenad längs med stansen under tiden som de andra satt under tak och vilade sig. Till Rasmus och Hasses försvar så satt de ute en liten stund och såg till att bränna sig på knäna och halva magen.

Det var tillslut dags att åka vidare på vår resa och det bar av till Washington D.C. Detta inledde en ny fas utav vår resa då detta var första stoppet där vi inte hade planerat in hur vi skulle sova för natten utan räknade kallt med att det inte skulle vara något problem att hitta ett motell längs med vägen. Vi kom iväg rätt så sent och enligt våg gps så skulle vi inte vara framme i Washington förrän lite efter midnatt men tänkte att detta var det värt då man skulle slippa köer dagen därpå. Då och då så stötte vi på vägtullar men det var ingen fara då de inte kom så ofta och bara kostade någon dollar styck. Detta ändrades dock efter ett tag då vi kom till 3 stycken under en 20 minuters period där de första två kostade $3 och den sista $4. Detta gjorde oss lite oroliga att vi skulle bränna hela vår budget på vägtullar ifall det fortsatte i den här takten men det lugnade som tur var ner sig på den fronten.

Plötsligt så märkte Hasse att vi inte hade så mycket bensin kvar och vi funderade på om det var dags att stanna och tanka. Som den sanna optimist som Rasmus är så tyckte han att det inte var någon som helst fara att vi skulle få bensinstopp och tyckte att vi var "för gulliga" oroade oss för det. Bilens inbyggda dator sa att vi kunde köra 28 miles innan tanken var slut. När vi sedan körde förbi en vägskylt som sa att det var 20 miles till nästa bensinmack så märkte man dock att även Ralle började bli lite oroad över den låga bensinnivån. Vi kom som tur var tillslut fram till bensinstationen och fick fyllt tanken till allas lättnad och kunde fortsätta vår resa.

Tankningsstoppet samt att matbreak hade förskjutit vår ankomsttid i Washington och vid ca. 01:00 så kände vi att det nog var bäst att stanna till för natten och köra den resterande sträckan på morgonen. Det var ju som tur var väl skyltat längs med motorvägen vart någonstans det fanns avfarter för hotell och motell. Vi körde av vid den första bästa avfarten där vi såg att det var skyltat till några olika ställen. När vi väl hade kört av motorvägen så upphörde dock skyltningen till vart hotellen skulle ligga. Till slut så hittade vi ett Marriott som vi stannade till vid för att se om de hade något ledigt rum. Jackpott, det hade dom! Vår lycka avtog dock snabbt när vi fick höra att det kostade $198 natten och vi beslöt därmed att leta vidare. Efter någon timmes kringsnurrandes med bilen så hittade vi till slut ett motell vid namn Tip Top. Det såg minst sagt inte fullt lika lyxigt ut som det Marriott som vi först hade tittat in i men vi tänkte att det var värt att höra vad det kostade. Den smågriniga tanten som satt i receptionen informerade om att ett rum med dubbelsäng skulle gå på $50 vilket då var halva priset från det första vi tittade på. Det fanns även ett alternativ att istället för att ha rummet en hel natt så kunde man hyra rummet per timma. Under tiden som vi funderade på om vi skulle ta två rum eller leta vidare så han ett ytterst suspekt par checka-in och ett annat checka-ut. Detta gjorde oss väldigt skeptiska till om vi verkligen ville stanna där en natt men klockan hade nu närmat sig 02:00 och vi kände att det skulle ta för lång tid att hitta något bättre ställe så vi valde att stanna där.

Vi tog två rum, jag och Fredrik tog ett rum medans Ralle och Hasse ett annat. När vi väl kom in i de ytterst små rummen så såg man en säng stå intryckt med en stor spegel upphängd i taket ovanför sängen. Spegeln i kombination med möjligheten hyra rummet på en timbasis gjorde att vi snabbt tog beslutet att sova i våra kläder ovanpå lakanen. Trotts våran oro över renligheten på motellet så somnade vi väldigt fort då vi haft en lång dag och alla var väldigt trötta.

Efter att ha sovit några timmar så väcks jag plötsligt utav Fredrik som puttar till mig och säger åt mig att vakna. Djupsovare som jag är så försöker jag att ignorera honom och somna om. Fredrik ger sig dock inte och puttar till mig igen och säger än en gång åt mig att vakna, jag hör denna gången rädslan i hans röst med en gång och sätter mig klarvaken upp i sängen. Med adrenalinet pumpandes så går mina första tankar till området vi befinner oss i och att det inte fanns någon säkerhetskedja på dörren. Jag frågar Fredrik vad det är men får inget svar. Detta gör att jag börjar bli lite orolig förr att det är någon som försöker ta sig in i vårt rum och att Fredrik inte vill svara för att inte avslöja att de är någon där. Jag frågar honom igen men får fortfarande inget svar, men kan inte heller höra något utanför dörren. Genom det lilla ljuset som trängt in utifrån genom en springa vid dörrtröskeln ser jag mot Fredrik som står och stirrar mot väggen vid huvudgaveln på sängen. Lite lättad över att det antagligen inte var någon som försökte bryta sig in i rummet gick mina tankar vidare till att tro att det hade kommit in en kackerlacka eller kanske en råtta som sprungit över honom och skrämt upp honom på detta vis. Jag kliver ur sängen och tänder i taket men kan inte se något. Förvirrad över vad det är som gjort Fredrik så rädd att han måste väcka mig gjorde jag ett nytt försök att få honom att säga vad det är men han svamlar bara något osammanhängande. Då jag inte kan upptäcka den påstådda faran och inte heller få något svar utav min upphetsade rumskamrat bestämmer jag mig för att försöka somna om då ännu en intensiv dag väntade. Hoppas verkligen resterande nätter under resan blir lite lugnare.

/Niklas

En otroligt viktig detalj som glömdes i allt detta var ju anledningen till att både jag och Rasmus skippade att betala ockerpriser för några extra meter sand. Detta var naturligtvis Spanien-Tyskland som vi åtnjöt i strandbaren tillsammans med en trevlig bartender samt god och billig öl. Well worth it.

/Hasse

Det var verkligen ett tip-top ställe!

Underbar inredning.

Gruppfoto med familjen Basset

Bruce står i full fart med att steka plättar!

Ralle gluffsar gladerligen i sig frukosten

Efter vistelsen i Boston bar det iväg till det stora Äpplet. Fredrik stod för chaufförandet de första milen sedan tog storköraren Ralle över ratten och förde oss med säkerhet de sista milen till New York samt inne i staden. Det var nattetid och gatorna var givetvis fyllda med galna bilister som alla trodde de ägde gatorna men Maverick (Ralle) och wingman Goose (Niklas) var obevekliga som berg och tog oss till slutdestinationen som visade sig vara på en sidogata till Times Square.

För ynka $6 i halvtimmen eller $35 för en heldag kunde vi parkera vår bil under gatorna i New York. Vilket kap. Med leende på läpparna körde vi ner bilen och lämnade över nycklarna till valets. Ännu en gång kände vi oss som rånare.

Med väskorna i händerna klev vi upp på New Yorks gator som kändes som ett ghetto av sopor, stressade människor och en kvav värme. Det kändes som att de hade tryckt ihop så många människor de bara kunde på en och samma plats då det knappt fanns rum för att andas lite frisk luft. Vi klättrade igenom sopor och plöjde ner samtliga människor som stod i vår väg för att nå fram till hostelet. Två minuter senare och drypandes utav svett var vi framme vid The Big Apple Hostel. Där kunde vi kyla ner oss i vårt välkylda rum som uppskattningsvis höll en temperatur mellan 35-40 grader. En AC som endast vi hade och konungarnas konung har tillgång till.

Ytliga som vi är spanade vi åter in människorna i staden och märkte att de var betydligt smalare här än i Boston. En förklaring kan vara att staden, och framförallt centrala delarna runt Times Square, är fyllt av turister. Den mer troliga förklaringen är dock att de svettas bort allt fett då de trängs som sardiner på burk och tränger sig fram genom staden.

Man märker ganska tydligt hur mycket som konsumeras i staden när man ser alla högar av sopor som fylls upp i New York under framförallt natten innan sopgubbarna hunnit hämta upp det. Det är sannerligen en stad där man blir stressad av att bara stå still i och lyssna på stadslarmet. De höga byggnaderna bidrar till att få en att känna sig ännu mer instängd och inpackad.

Efter att ha vilat ut oss ordentligt under natten så var det dags att utforska staden. Som enda veteran i staden och den som pushat för att bara tillbringa en natt där så kände jag (Niklas) pressen utav att visa gubbarna så mycket utav New York som möjligt. När klockan väl var 11 och vi i princip bara hade hunnit käka lite frukost och checka ut från vårt hostel så började det kännas lite stressigt, de övriga i sällskapet verkade dock inte känna likadant då Manhattan inte är så stor stort och man lätt kan promenera runt hela ön på några timmar.

Vi började med att ta tunnelbanan ner till White Hall St för att hoppa på Staten Island färjan (som vi hade blivit tipsade utav Boston gubben) vilken tog en sväng förbi frihetsgudinnan och även gav en häftig vy utav NY från vattnet. Färjan var för övrigt gratis vilket passade oss perfekt.

Väl tillbaka på Manhattan så märkte vi att tiden började rinna ifrån oss och vi var tvungna att lägga på ett extra kol för att hinna ta en sväng förbi och titta på Ground Zero, Wall Street och City Hall för att därefter spana in China Town och Little Italy. De blev många km som vi avverkade i rask takt men det var inga problem trotts att det slogs nytt värmerekord för staden med 103 grader Farenheit.

Mitt under all denna stress skulle givetvis kameranördarna (Niklas och Fredrik) ut en sväng och kika på diverse kameratillbehör. Detta öppnade upp för mig (Ralle) och Hasse att ta en sväng ner till Wall Street och spana läget samtidigt som de andra shoppade. Vi gick in en sväng på en ståtlig kyrka som låg ett stenkast ifrån Wall Street och tog en sväng på dess kyrkogård. Till vår stora förvåning satt det en mängd folk inne på kyrkogården och åt sin lunch. Jag och Hasse konstaterade att detta var konstigt sedan gick vi vidare.

Sista sevärdheten vi valde att se i New York var att åka upp i Rockafeller. Niklas valde att inte följa med upp i Rockafeller då han redan hade varit i Empire State building vid en tidigare vistelse i New York. Resterande gubbar hade laddat upp med var sin rabattkupong som gällde vid inköp utav en biljett upp till Rockafeller och det var ingen tvekan på att vi skulle utnyttja skiten ur den rabattkupongen.

Det stod att att en Rockafeller-biljett skulle kosta $30 men till våran stora förvåning kostade den endast $21 och med ärkekupongen landade biljettpriset på endast $19. Som hittat! 67 våningar senare hade vi nått toppen på Rockafeller med hissen dock fanns det ytterligare två våningar som man var tvungen att traska upp för att nå den slutliga toppen. Utsikten var sannerligen magnifik och vi är alla övertygade att Niklas drog en nitlott genom att han inte följa med upp!

New York var en skithäftig stad som vi definitivt kommer återvända till i framtiden. Ta Times Square som exempel med alla gigantiska skärmar och reklamplancher. Det är inte många platser som kan lyckas göra en Twilight-reklam häftig!

/Ralle & Niklas

Efter vistelsen i Boston bar det iväg till det stora Äpplet. Fredrik stod för chaufförandet de första milen sedan tog storköraren Ralle över ratten och förde oss med säkerhet de sista milen till New York samt inne i staden. Det var nattetid och gatorna var givetvis fyllda med galna bilister som alla trodde de ägde gatorna men Maverick (Ralle) och wingman Goose (Niklas) var obevekliga som berg och tog oss till slutdestinationen som visade sig vara på en sidogata till Times Square.

För ynka $6 i halvtimmen eller $35 för en heldag kunde vi parkera vår bil under gatorna i New York. Vilket kap. Med leende på läpparna körde vi ner bilen och lämnade över nycklarna till valets. Ännu en gång kände vi oss som rånare.

Med väskorna i händerna klev vi upp på New Yorks gator som kändes som ett ghetto av sopor, stressade människor och en kvav värme. Det kändes som att de hade tryckt ihop så många människor de bara kunde på en och samma plats då det knappt fanns rum för att andas lite frisk luft. Vi klättrade igenom sopor och plöjde ner samtliga människor som stod i vår väg för att nå fram till hostelet. Två minuter senare och drypandes utav svett var vi framme vid The Big Apple Hostel. Där kunde vi kyla ner oss i vårt välkylda rum som uppskattningsvis höll en temperatur mellan 35-40 grader. En AC som endast vi hade och konungarnas konung har tillgång till.

Ytliga som vi är spanade vi åter in människorna i staden och märkte att de var betydligt smalare här än i Boston. En förklaring kan vara att staden, och framförallt centrala delarna runt Times Square, är fyllt av turister. Den mer troliga förklaringen är dock att de svettas bort allt fett då de trängs som sardiner på burk och tränger sig fram genom staden.

Man märker ganska tydligt hur mycket som konsumeras i staden när man ser alla högar av sopor som fylls upp i New York under framförallt natten innan sopgubbarna hunnit hämta upp det. Det är sannerligen en stad där man blir stressad av att bara stå still i och lyssna på stadslarmet. De höga byggnaderna bidrar till att få en att känna sig ännu mer instängd och inpackad.

Efter att ha vilat ut oss ordentligt under natten så var det dags att utforska staden. Som enda veteran i staden och den som pushat för att bara tillbringa en natt där så kände jag (Niklas) pressen utav att visa gubbarna så mycket utav New York som möjligt. När klockan väl var 11 och vi i princip bara hade hunnit käka lite frukost och checka ut från vårt hostel så började det kännas lite stressigt, de övriga i sällskapet verkade dock inte känna likadant då Manhattan inte är så stor stort och man lätt kan promenera runt hela ön på några timmar.

Vi började med att ta tunnelbanan ner till White Hall St för att hoppa på Staten Island färjan (som vi hade blivit tipsade utav Boston gubben) vilken tog en sväng förbi frihetsgudinnan och även gav en häftig vy utav NY från vattnet. Färjan var för övrigt gratis vilket passade oss perfekt.

Väl tillbaka på Manhattan så märkte vi att tiden började rinna ifrån oss och vi var tvungna att lägga på ett extra kol för att hinna ta en sväng förbi och titta på Ground Zero, Wall Street och City Hall för att därefter spana in China Town och Little Italy. De blev många km som vi avverkade i rask takt men det var inga problem trotts att det slogs nytt värmerekord för staden med 103 grader Farenheit.

Mitt under all denna stress skulle givetvis kameranördarna (Niklas och Fredrik) ut en sväng och kika på diverse kameratillbehör. Detta öppnade upp för mig (Ralle) och Hasse att ta en sväng ner till Wall Street och spana läget samtidigt som de andra shoppade. Vi gick in en sväng på en ståtlig kyrka som låg ett stenkast ifrån Wall Street och tog en sväng på dess kyrkogård. Till vår stora förvåning satt det en mängd folk inne på kyrkogården och åt sin lunch. Jag och Hasse konstaterade att detta var konstigt sedan gick vi vidare.

Sista sevärdheten vi valde att se i New York var att åka upp i Rockafeller. Niklas valde att inte följa med upp i Rockafeller då han redan hade varit i Empire State building vid en tidigare vistelse i New York. Resterande gubbar hade laddat upp med var sin rabattkupong som gällde vid inköp utav en biljett upp till Rockafeller och det var ingen tvekan på att vi skulle utnyttja skiten ur den rabattkupongen.

Det stod att att en Rockafeller-biljett skulle kosta $30 men till våran stora förvåning kostade den endast $21 och med ärkekupongen landade biljettpriset på endast $19. Som hittat! 67 våningar senare hade vi nått toppen på Rockafeller med hissen dock fanns det ytterligare två våningar som man var tvungen att traska upp för att nå den slutliga toppen. Utsikten var sannerligen magnifik och vi är alla övertygade att Niklas drog en nitlott genom att han inte följa med upp!

New York var en skithäftig stad som vi definitivt kommer återvända till i framtiden. Ta Times Square som exempel med alla gigantiska skärmar och reklamplancher. Det är inte många platser som kan lyckas göra en Twilight-reklam häftig!

/Ralle & Niklas

Bildtext: Ut från bilen och rakt in i kaoset på Times Square

Bildtext: Pretty boys som naturligtvis blev gatans nya höjdpunkt när de anlände

Bildtext: Ännu en gång fick gänget NYC att stanna till för att spana in snyggingarna

Bildtext: Fredrik blir uppraggad av hemlös

Bildtext: City Hall - känt från Spin City

Bildtext: Central Park från Top of The Rock

Bildtext: NYC från Top of The Rock

Bildtext: Tjusigt värre

Medan vi satt och väntade på att vi skulle hämta ut vår bil i Boston på måndagen (5 juli) gick vi ut till hamnen och vilade lite i solen. Med vila menar vi undvika solen och framförallt ville jag undvika att ytterligare bränna sina redan kräftliknande armar som brände på rejält. Rasmus tröstade med att armarna skulle få amputeras snart med lite mer sol ändå så det var lika bra att köra på. Vilken klippa han är, den där Ralle.

När vi hittat oss en plats i skuggan och satt och småpratade lite frågade en äldre herre oss var vi kom ifrån. Detta ledde till ett lamt skämt om språk från hans sida som sedan följdes av en riktigt trevlig diskussion som antagligen varat än om det inte varit för att vi skulle hämtat ut bilen.

Mannen hade just varit på sin sjuttionde (70!) återträff med resten av sina gamla MIT-buddies. Tokigt värre.

Vi pratade om allt. Måttsystemen i USA och resten av världen, politik och religion i USA och Europa, vad han och hans fru gjorde nu, resor runt om i världen, you name it. Mannen var en Electrical Engineer som jobbat lite varstans i USA. Han var född i New York och bor nu i Boston. Han var en ateist som var kulturellt jude. Han och hans fru hade rest över praktiskt taget hela världen och det var intressant att lyssna på hans berättelser. Han hade bland annat besökt hälften av länderna i Afrika.

En intressant detalj i diskussionen som jag reagerade på var när vi pratade om Obama. Han ansåg att Obama förstörde landet då han öppnade upp gränserna och släppte in massa människor. Dessa människor accepterade inte den amerikanska kulturen, ville inte lära sig engelska och ville inte bli riktiga amerikaner.

Översätt det till Sverige och man hade känt att man pratade med en Sverigedemokrat. Det här var en välbildad person som rest över hela världen och gillade det. Fått eget namn i stammar i afrika, kunde en del kinesiska och gillade olika kulturer. Om det säger något om politiskt korrekthet i Sverige eller om det säger något om hur patriotiska amerikaner är kan man ju låta vara osagt.

/Hasse

Medan vi satt och väntade på att vi skulle hämta ut vår bil i Boston på måndagen (5 juli) gick vi ut till hamnen och vilade lite i solen. Med vila menar vi undvika solen och framförallt ville jag undvika att ytterligare bränna mina redan kräftliknande armar som brände på rejält. Rasmus tröstade med att armarna skulle få amputeras snart med lite mer sol ändå så det var lika bra att köra på. Vilken klippa han är, den där Ralle.

När vi hittat oss en plats i skuggan och satt och småpratade lite frågade en äldre herre oss var vi kom ifrån. Detta ledde till ett lamt skämt om språk från hans sida som sedan följdes av en riktigt trevlig diskussion som antagligen varat än om det inte varit för att vi skulle hämtat ut bilen.

Mannen hade just varit på sin sjuttionde (70!) återträff med resten av sina gamla MIT-buddies. Tokigt värre.

Vi pratade om allt. Måttsystemen i USA och resten av världen, politik och religion i USA och Europa, vad han och hans fru gjorde nu, resor runt om i världen, you name it. Mannen var en Electrical Engineer som jobbat lite varstans i USA. Han var född i New York och bor nu i Boston. Han var en ateist som var kulturellt jude. Han och hans fru hade rest över praktiskt taget hela världen och det var intressant att lyssna på hans berättelser. Han hade bland annat besökt hälften av länderna i Afrika.

En intressant detalj i diskussionen som jag reagerade på var när vi pratade om Obama. Han ansåg att Obama förstörde landet då han öppnade upp gränserna och släppte in massa människor. Dessa människor accepterade inte den amerikanska kulturen, ville inte lära sig engelska och ville inte bli riktiga amerikaner.

Översätt det till Sverige och man hade känt att man pratade med en Sverigedemokrat. Det här var en välbildad person som rest över hela världen och gillade det. Fått eget namn i stammar i afrika, kunde en del kinesiska och gillade olika kulturer. Om det säger något om politiskt korrekthet i Sverige eller om det säger något om hur patriotiska amerikaner är kan man ju låta vara osagt.

/Hasse

Bildtext: Djupa diskussioner om livet i Bostons hamn

Road Trip:en smygstartade med en tre dagars nationaldagsweekend i Boston. Vi anlände på eftermiddagen under Fredagen (2 juli) och det första vi gjorde var att utnyttja våra kända negotiation skills och prutade ner priset på en taxi från 40 till 30 dollars.

Taxi kan vara att ta i. Det var en skåpbil som kördes av en skum herre som lastade in folk och fick oss att lova att vi inte skulle nämna vårt specialprutade pris för de andra inslussade människorna i minivanen.

Antagligen för att de var ännu bättre på att pruta och att vi betalade snormycket pengar.

Efter att ha satt oss i minivanen från 50-talet så började vi undra vafan vi gjort. En oro för att bli ivägslussad till någon svart arbetsmarknad växte inom gruppen och vi slog då till med snilleblixten att i smyg plocka fram gps:en och se vart han förde oss.

Efter denna skräckfärd lyckades vi dock ta oss fram till vårt drömhostel som vi bokat på förhand. Som tack för turen och tipsen på vad man skulle se i Boston tipsade vi givetvis vår chaufför med den enorma summan av 0 dollar.

Vi slog oss till ro och packade upp våra enorma resväskor (Vi hade den i särklass minsta packningen på både Landvetter och Heathrow men så ska vi ju inte resa så länge som alla Mallorca-resenärer heller) och begav vi oss sedan ut på stan för att hitta käk vilket tog kriminellt lång tid men till slut hittade vi en sjukt trevlig restaurang vid namn The Paramount vilken utsetts till Best of Boston 2009 tydligen. Trevligt ställe, löjligt mycket mat och mysiga servitriser. Vi stal dessutom bästa bordet på stället.

Dagarna i Boston ägnade vi mest åt att ströga omkring och vi kände på den sköna atmosfären. Boston är en lugn stad där människor inte har så värst bråttom.

Det var riktigt trevlig arkitektur, åtminstone downtown där vi ägnade hela vårt besök. Röda tegelstenshus dominerade tillsammans med svarta staket och gatulyktor. Allt kändes lite större än i Sverige men det var ju väntat.

En detalj man lade märke till direkt var att det var högar med sopor utanför alla restauranger. I USA slänger man bara ut dem utanför dörren så hämtar sopgubbar upp dem på natten. Något de tog till en extrem nivå i New York.

En annan detalj var att det fanns en hel del rejält överviktiga människor i Boston och genomsnittsbostonianen vägde några kg fler än man var van vid.

Det Hostel vi bodde på erbjöd frukost varje dag och vi fick smaka på amerikansk frukost direkt på resan. Denna bestod av våfflor, pannkakor, fattiga riddare (ish), bacon, scrambled eggs, you name it. Jösses vad de (vi) käkar.

Under lördagen delade vi upp oss då vi (Ralle och Hasse) ville se Argentina-Tyskland medan fotbollshatarna Fredrik och Niklas vägrade. Vi hittade oss en riktigt trevlig bar som sände matchen och de servade oss med vatten utan att vi frågade och fyllde på så fort man tog en klunk. Vi kunde inte med annat än att köpa oss var sin öl och sedan ge en gedigen dricks som tack. Vi behöver ju inte nämna hur det gick i matchen då alla utom de tidigare nämnda fotbollshatarna följde den nitiskt. Fredrik och Niklas (de något mer sofistikerade delen av gruppen) bestämde sig istället för att ta tillfället i akt att bege sig ut på äventyr i Boston och upptäcka staden. Det blev en dundrans promenad i solskenet fylld av musik, gatu-underhållning och jänkare utklädda till rödrockar som återspelade när britterna seglade in i Boston. Fredrik och Niklas tog självfallet tillfället i akt att bli fotograferade med två nobla herrar i full röd-rocks montering.

På söndagen, 4th of July, planerade vi dagen minutiöst. Vi inledde med att käka frukost och sen när vi skulle bestämma hur vi skulle spendera dagen somnade vi och vaknade efter 1 på eftermiddagen.

Vi vandrade sedan ner till Esplanaden där 800 000 andra människor också valde att spendera dagen. Tydligen var det en typisk picknick som gällde för alla jänkare då de hade med sig parasoll, solstolar och kyl-lådor med käk och vätska. Vi får nog ändå säga att vi vann den då vi anlände klockan 2 med endast en Ice Tea vardera som vi fått gratis någon minut tidigare. Då vi hittade några kvadratmeter ledigt gräs valde vi oss att slå oss ned och sedan ville vi inte bli av med vår fantastiska plats som skymde både fyrverkeriet och konserten så vi bevakade denna plats, spanandes på människor som käkade och drack alkoholfritt tills de kräktes. Alkohol var förbjudet på Esplanaden. Detta skulle visa sig att det inte var något större problem då fyrverkerierna började 9 timmar senare. Game, set, match till oss.

Vi firade segern med att gå ut på en irländsk pub där Niklas jublade över att han hittade en öl som tydligen smakar exakt som Kilkenny och som ingen egentligen kan uttala och inte finns i Sverige. Grattis Niklas. Dagen räddad och jag hoppas vi kommer att stöta på den många gånger fler under den här resan.

/Notis från Niklas: Vem hade inte blivit glad utav att äntligen hittat en pub som serverar Smithwicks, efter år utav letande, då man befarat att man skulle bli tvungen att nöja sig med vatten så som Budweiser eller Corrs? De hade även en annan väldigt god ale, Samuel Adams Summer Ale, så vi får hoppas att det går att få tag på dessa under resten utav resan.

/Ralle, Hasse och Freddan

Road Tripen smygstartade med en tre dagars nationaldagsweekend i Boston. Vi anlände på eftermiddagen under Fredagen (2 juli) och det första vi gjorde var att utnyttja våra kända negotiation skills och prutade ner priset på en taxi från 40 till 30 dollars.

Taxi kan vara att ta i. Det var en skåpbil som kördes av en skum herre som lastade in folk och fick oss att lova att vi inte skulle nämna vårt specialprutade pris för de andra inslussade människorna i minivanen.

Antagligen för att de var ännu bättre på att pruta och att vi betalade snormycket pengar.

Efter att ha satt oss i minivanen från 50-talet så började vi undra vafan vi gjort. En oro för att bli ivägslussad till någon svart arbetsmarknad växte inom gruppen och vi slog då till med snilleblixten att i smyg plocka fram gps:en och se vart han förde oss.

Efter denna skräckfärd lyckades vi dock ta oss fram till vårt drömhostel som vi bokat på förhand. Som tack för turen och tipsen på vad man skulle se i Boston tipsade vi givetvis vår chaufför med den enorma summan av 0 dollar.

Vi slog oss till ro och packade upp våra enorma resväskor (Vi hade den i särklass minsta packningen på både Landvetter och Heathrow men så ska vi ju inte resa så länge som alla Mallorca-resenärer heller) och begav vi oss sedan ut på stan för att hitta käk vilket tog kriminellt lång tid men till slut hittade vi en sjukt trevlig restaurang vid namn The Paramount vilken utsetts till Best of Boston 2009 tydligen. Trevligt ställe, löjligt mycket mat och mysiga servitriser. Vi stal dessutom bästa bordet på stället.

Dagarna i Boston ägnade vi mest åt att ströga omkring och vi kände på den sköna atmosfären. Boston är en lugn stad där människor inte har så värst bråttom.

Det var riktigt trevlig arkitektur, åtminstone downtown där vi ägnade hela vårt besök. Röda tegelstenshus dominerade tillsammans med svarta staket och gatulyktor. Allt kändes lite större än i Sverige men det var ju väntat.

En detalj man lade märke till direkt var att det var högar med sopor utanför alla restauranger. I USA slänger man bara ut dem utanför dörren så hämtar sopgubbar upp dem på natten. Något de tog till en extrem nivå i New York.

En annan detalj var att det fanns en hel del rejält överviktiga människor i Boston och genomsnittsbostonianen vägde några kg fler än man var van vid.

Det Hostel vi bodde på erbjöd frukost varje dag och vi fick smaka på amerikansk frukost direkt på resan. Denna bestod av våfflor, pannkakor, fattiga riddare (ish), bacon, scrambled eggs, you name it. Jösses vad de (vi) käkar.

Under lördagen delade vi upp oss då vi (Ralle och Hasse) ville se Argentina-Tyskland medan fotbollshatarna Fredrik och Niklas vägrade. Vi hittade oss en riktigt trevlig bar som sände matchen och de servade oss med vatten utan att vi frågade och fyllde på så fort man tog en klunk. Vi kunde inte med annat än att köpa oss var sin öl och sedan ge en gedigen dricks som tack. Vi behöver ju inte nämna hur det gick i matchen då alla utom de tidigare nämnda fotbollshatarna följde den nitiskt.

Fredrik och Niklas (de något mer sofistikerade delen av gruppen) bestämde sig istället för att ta tillfället i akt att bege sig ut på äventyr i Boston och upptäcka staden. Det blev en dundrans promenad i solskenet fylld av musik, gatu-underhållning och jänkare utklädda till rödrockar som återspelade när britterna seglade in i Boston. Fredrik och Niklas tog självfallet tillfället i akt att bli fotograferade med två nobla herrar i full röd-rocks montering.

På söndagen, 4th of July, planerade vi dagen minutiöst. Vi inledde med att käka frukost och sen när vi skulle bestämma hur vi skulle spendera dagen somnade vi och vaknade efter 1 på eftermiddagen.

Vi vandrade sedan ner till Esplanaden där 800 000 andra människor också valde att spendera dagen. Tydligen var det en typisk picknick som gällde för alla jänkare då de hade med sig parasoll, solstolar och kyl-lådor med käk och vätska. Vi får nog ändå säga att vi vann den då vi anlände klockan 2 med endast en Ice Tea vardera som vi fått gratis någon minut tidigare. Då vi hittade några kvadratmeter ledigt gräs valde vi oss att slå oss ned och sedan ville vi inte bli av med vår fantastiska plats som skymde både fyrverkeriet och konserten så vi bevakade denna plats, spanandes på människor som käkade och drack alkoholfritt tills de kräktes. Alkohol var förbjudet på Esplanaden. Detta skulle visa sig att det inte var något större problem då fyrverkerierna började 9 timmar senare. Game, set, match till oss.

Vi firade segern med att gå ut på en irländsk pub där Niklas jublade över att han hittade en öl som tydligen smakar exakt som Kilkenny och som ingen egentligen kan uttala och inte finns i Sverige. Grattis Niklas. Dagen räddad och jag hoppas vi kommer att stöta på den många gånger fler under den här resan.

/Notis från Niklas: Vem hade inte blivit glad utav att äntligen hittat en pub som serverar Smithwicks, efter år utav letande, då man befarat att man skulle bli tvungen att nöja sig med vatten så som Budweiser eller Corrs? De hade även en annan väldigt god ale, Samuel Adams Summer Ale, så vi får hoppas att det går att få tag på dessa under resten utav resan.

/Ralle, Hasse och Freddan

Bildtext: Fredrik och Niklas missar fotbollsmatch för fånigt rollspel.

Bildtext: Tjusig parad i Boston

Bildtext: Street show i Boston - En kille är i full flärd med att hoppa över 'one, two, three, four and one white kid'

Bildtext: 800 000 jänkare på picknick i Bostons Esplanad för att fira 4th of July

Bildtext: 4th of July avslutades med ett 30 minuter långt fyrverkeri

Välkommen till "With tainted windows to San Franciso". Namnet på bloggen kan verka något förvirrande för den oinvigde så jag tänkte inleda bloggen med förklaringen till namnet eller snarare historien om hur man förhandlar med stil.

Efter en liten mysig start med tre dagar och nationaldagsfirande i Boston (mer om denna sköna stad senare) var det dags för oss att hämta ut vår midsize SUV för att sätta igång Road Trip:en på allvar. Vi hade hittat bilen på National innan vi åkte och hade lyckats hitta, vad vi tyckte var, en lagom bil för de 6-700 mil vi planerat att åka.

Redan innan resan kunde vi konstatera att vi lyckats hitta en kanondeal på nätet då vi hyrde bilen i 28 dagar som 3 förare fick köra och med full tank för knappt 11000. Tanten på resebolaget Kilroy försökte hitta en bra deal åt oss med alla deras, tydligen fantastiska, deals med amerikanska bolag skulle samma paket kosta cirka 17-18000. Från samma bolag som vi hyrt. Denna tant lyckades även hitta en flygresa som kostade cirka 10000 mer än vi hittat från deras eget bolag på nätet. Vi sa hejdå till tanten.

Tillbaka till Boston och uthämtningen av bilen.

När vi kom in på Nationals kontor och skulle hämta ut vår ypperliga bil sa den ytterst trevliga (som alla människor i detta amerikat är, lär er Sverige) mannen att de hade några alternativ att välja bland då de hade några bilar i den klassen som just kommit in.

Vi vandrade upp till garaget med spända steg och där körde de fram en lite äldre modell än vi sett på bilderna. Vi tittade på den lite och den verkade inte jättebekväm men de på kontoret hade ju ändå konstaterat att vi hade några alternativ. Vi såg en mycket trevligare SUV stå parkerad en liten bit bort som såg lite mysigare ut. Den hade tonade rutor och verkade nyare. Vi konstaterade att vi kunde höra oss för.

Någonstans här måste vi ha verkat bra mycket mer besvikna än vi egentligen var. Efter att vi gått runt vår tilltänkta bil och spanat på den missnöjt och sedan frågat om vi inte kunde ta den lite nyare bakom undrade fröken garage-ansvarig vad problemet var. Mäster Fredrik konstaterade då att vi skulle köra långt och det skulle bli lite jobbigt utan "tainted windows". Jag och Rasmus gick och kollade på utsikten och ignorerade vad som måste ha varit ett hetlevrerat samtal mellan fröken garage-ansvarig, Niklas och Fredrik för när vi återvände till diskussionen hade hon precis varit och ringt kontoret och kom tillbaka och sa att standarden i Europa och USA måste vara olika och att i USA ingick inte "tinted windows" som standard vilket det ju antagligen gör i Sverige med tanke på att vi framstod som att vi blivit lurade på konfettin. Den snälla fröken garage-tant konstaterade vidare att tinted windows enbart fanns på fullsize SUV vilket var den bilen vi skymtat var. Denna var två klasser över vår (och kostade cirka dubbelt så mycket att hyra) men att vi kunde få den bilen utan extra kostnad på grund av missförståndet för den här gången men att vi hädanefter inte kunde räkna med tinted windows på bilar i USA.

Damn right att vi ska ha en bil med TAINTED WINDOWS. It is the STANDARD in Sweden!

När de körde fram bilen och man fick se den inuti visade det sig att det här var en gigafantisk bil som bara hade kört några mil och hade satellitradio och massa extrakråm.

Vi höll minen så gott vi kunde och körde därifrån så fort vi kunde innan National kom på att vi rånat dem.

/Hasse

Välkommen till "With tainted windows to San Franciso". Namnet på bloggen kan verka något förvirrande för den oinvigde så jag tänkte inleda bloggen med förklaringen till namnet eller snarare historien om hur man förhandlar med stil.

Efter en liten mysig start med tre dagar och nationaldagsfirande i Boston (mer om denna sköna stad senare) var det dags för oss att hämta ut vår midsize SUV för att sätta igång Road Trip:en på allvar. Vi hade hittat bilen på National innan vi åkte och hade lyckats hitta, vad vi tyckte var, en lagom bil för de 6-700 mil vi planerat att åka.

Redan innan resan kunde vi konstatera att vi lyckats hitta en kanondeal på nätet då vi hyrde bilen i 28 dagar som 3 förare fick köra och med full tank för knappt 11000. Tanten på resebolaget Kilroy försökte hitta en bra deal åt oss med alla deras, tydligen fantastiska, deals med amerikanska bolag skulle samma paket kosta cirka 17-18000. Från samma bolag som vi hyrt. Denna tant lyckades även hitta en flygresa som kostade cirka 10000 mer än vi hittat från deras eget bolag på nätet. Vi sa hej då till tanten.

Tillbaka till Boston och uthämtningen av bilen.

När vi kom in på Nationals kontor och skulle hämta ut vår ypperliga bil sa den ytterst trevliga (som alla människor i detta amerikat är, lär er Sverige) mannen att de hade några alternativ att välja bland då de hade några bilar i den klassen som just kommit in.

Vi vandrade upp till garaget med spända steg och där körde de fram en lite äldre modell än vi sett på bilderna. Vi tittade på den lite och den verkade inte jättebekväm men de på kontoret hade ju ändå konstaterat att vi hade några alternativ. Vi såg en mycket trevligare SUV stå parkerad en liten bit bort som såg lite mysigare ut. Den hade tonade rutor och verkade nyare. Vi konstaterade att vi kunde höra oss för.

Någonstans här måste vi ha verkat bra mycket mer besvikna än vi egentligen var. Efter att vi gått runt vår tilltänkta bil och spanat på den missnöjt och sedan frågat om vi inte kunde ta den lite nyare bakom undrade fröken garage-ansvarig vad problemet var. Mäster Fredrik konstaterade då att vi skulle köra långt och det skulle bli lite jobbigt utan "tainted windows".

Jag och Rasmus gick och kollade på utsikten och ignorerade vad som måste ha varit ett hetlevrerat samtal mellan fröken garage-ansvarig, Niklas och Fredrik för när vi återvände till diskussionen hade hon precis varit och ringt kontoret och kom tillbaka och sa att standarden i Europa och USA måste vara olika och att i USA ingick inte "tinted windows" som standard vilket det ju antagligen gör i Sverige med tanke på att vi framstod som att vi blivit lurade på konfettin. Den snälla fröken garage-tant konstaterade vidare att tinted windows enbart fanns på fullsize SUV vilket var den bilen vi skymtat var. Denna var två klasser över vår (och kostade cirka dubbelt så mycket att hyra) men att vi kunde få den bilen utan extra kostnad på grund av missförståndet för den här gången men att vi hädanefter inte kunde räkna med tinted windows på bilar i USA.

Damn right att vi ska ha en bil med TAINTED WINDOWS. It is the STANDARD in Sweden!

När de körde fram bilen och man fick se den inuti visade det sig att det här var en gigafantisk bil som bara hade kört några mil och hade satellitradio och massa extrakråm.

Vi höll minen så gott vi kunde och körde därifrån så fort vi kunde innan National kom på att vi rånat dem.

/Hasse

Bildtext: Bilen vi rånade National på.

ps.

Vi har bilder från första dagarna på bilddagboken.se under användarnamnet taintedwindows

fixar in lite bilder och sånt i bloggen snart nog.

ds.