With Tainted Windows to San Francisco

Efter att ha bokat resan en månad tidigare (såna här resor måste ju trots allt planeras i tid) och med en ungefärlig idé om hur vi skulle ta oss den nätta sträckan Boston->San Francisco (egentligen ingen aning) samlades vi hemma hos Niklas på natten då flyget gick okristligt tidigt. Vi laddade upp resan med en eminent film som inte var Karate Kid 13 (eller vilket nummer den senaste nu har) till Rasmus stora förtret bar det av till flygplatsen och första flyget från Landvetter till London via SAS. Under hela natten och morgonen hade Niklas tjatat om hur fantastiskt han packat sin väska. Något som SAS tydligen inte höll med om då han fick gå till skamselvrån för folk med konstiga bagage. Detta försinkade oss till den grad att vi nästan missade flyget och vi kom in genom gatten med någon knapp timmas marginal.

Flyget med SAS gick strålande och vi landade oskinnade två timmar senare (och plockade därmed vår första timma i tidszons-färden bakåt i tiden). En donut breakfast i London senare satt vi på flyget mot Halifax, Kanada. Detta gick genom Air Canada vilket är ett sjukt trevligt flygbolag. De fick en att tro att man åkte första klass. Med en egen touch screen som man fick välja mellan diverse filmer och tv-serier och med en konstant service av olika måltider och drycker gick resan över Atlanten undan. Istället för den planerade sömnen drog vi oss igenom två filmer vardera. De fick SAS att skämmas med sitt ruttna plan och sina ockerpriser på saker vi fick gratis på hos Air Canada.

I Kanada fick vi först träffa på de kanadensiska gränskontrollanterna och sedan de amerikanska. Efter att ha frågat ut oss om hela vår resa och hur fan vi haft råd med den och plockat våra fingeravtryck etc, etc fick vi äntligen ta oss till det sista planet från Halifax till Boston.

Detta var ett litet sunkigt plan som tog max 50 människor och man fick huka sig när man gick i planet. Det kändes som att det var från 50-talet och var redo att trilla i sär. Vilket jag efter cirka en halvtimmes färd var säker på att det gjorde. Efter denna halvtimme tystnade motorerna och vi började dyka nedåt långsamt men säkert. Niklas konstaterade att vi inte skulle landa förrän om en timme och när jag tittade ut såg jag mest vatten. Medan jag började förbereda mig på att simma bland fiskarna blev Niklas orolig för alla hans kameror och att de skulle bli blöta. Som den klippa jag är lugnade jag honom med att det antagligen skulle vara vårt minsta bekymmer. I slutändan visade det sig att vi slapp ta ett dopp i havet då Boston turligt dök upp och räddade dagen från detta störtande flygplan på dess antagligen sista resa och vi kunde stiga i land med skakiga ben.

Efter att ha bokat resan en månad tidigare (såna här resor måste ju trots allt planeras i tid) och med en ungefärlig idé om hur vi skulle ta oss den nätta sträckan Boston->San Francisco (egentligen ingen aning) samlades vi hemma hos Niklas på natten då flyget gick okristligt tidigt. Vi laddade upp resan med en eminent film som inte var Karate Kid 13 (eller vilket nummer den senaste nu har) till Rasmus stora förtret bar det av till flygplatsen och första flyget från Landvetter till London via SAS. Under hela natten och morgonen hade Niklas tjatat om hur fantastiskt han packat sin väska. Något som SAS tydligen inte höll med om då han fick gå till skamvrån för folk med konstiga bagage. Detta försinkade oss till den grad att vi nästan missade flyget och vi kom in genom gatten med någon knapp timmas marginal.

...trodde vi. Niklas och hans packning hade andra planer.