With Tainted Windows to San Francisco

Vi lämnade Applebees i Memphis direkt efter att Spanien tagit sitt historiska VM-guld och vårt nästa mål på resan var den legendariska Route 66. Efter att ha kört igenom ruskiga oväder och sedan tagit en övernattning i Fort Smith tog vi oss upp till Tulsa för att åka på detta stycke amerikanska historia.

För den som är obildad och inte kan sina saker är Route 66 en gammal historisk väg som sträcker sig mellan Chicago och Los Angeles. Den byggdes under 20-talet och runt vägen växte städer upp med mackar, restauranger och motels. Efter att vägen ersattes med större och modernare motorvägar drabbades en hel del av de städer som vuxit upp runt Route 66 och kvar står nu spökstäder med igenvuxna mackar, övergivna gamla bilar, halvigenvuxna vägar och fallfärdiga byggnader som en skugga av den historiska vägens glansdagar. Den animerade filmen CARS handlar delvis om detta.

Någonting som växt till sig allt mer sedan vi lämnat bergen före Memphis var den bibliska närvaron tillsammans med sydstatsdialekten. Det rådde inget tvivel om att vi var i bibelbältet. Längs med vägen såg vi meddelande på meddelande om Jesus och kors lite här och var. Under ett stopp som enligt utsago skulle ha en av planetens godaste sandwiches kunde man vid disken se en mängd små informationslappar som berättade för en hur man bad på effektivaste sätt, varnade en för djävulen och lite annat småmys.

Detta sandwich-pitstop är värt lite extra text dock och inte enbart för sina religiösa häften. Detta var ett hak som levde kvar från Route 66 storhetstid och det var något det förtjänade att göra. Utsökta mackor och en speciell inramning med väggarna fyllda med meddelanden från andra som stannat till och ätit där tidigare gjorde det till ett väldigt trevligt stopp. Vi hittade ett stycke över ett fönster där några Göteborgare tidigare valt att skriva in sina namn och vi gjorde dem sällskap för att se till att det skulle bli Göteborgs-hörnan i haket.

Vi försökte sedan följa Route 66 så gott det gick vilket inte alltid var det lättaste då delar av den ursprungliga vägen inte finns kvar. Det är verkligen en fascinerande väg att åka. Det är något speciellt med att se tomma, övergivna städer och se resterna av en svunnen tid.

Route 66 tog oss genom Texas där man möttes av skylten "Drive friendly, the Texas way" och det stämde faktiskt. Här körde inte en sate över hastighetsgränsen vilket delvis kan bero på att det stod Texas Rangers över hela motorvägen och haffade de få våghalsar som försökte. De generösa hastighetsgränser som var lite högre än större delen av USA kan vara en annan anledning. Bilisterna kändes överlag snällare här än många andra delar av USA.

Några stereotyper om Texas prickades in. Runt omkring oss körde människor i sina cowboy-hattar, en småstad vi körde igenom hade åren för sina "State Championships" i amerikansk fotboll inskrivna i sin stadsskylt och vi körde även förbi en sönderskjuten STOP-skylt. Yii-haaa.

Det blev ett stopp i Amarillo och där kunde man ju inte göra annat än att gå till ett Texan Steakhouse. De hade ju självklart den ökända utmaningen där man får sin stek gratis om man äter en 72oz (ca 2.5kg) stek inom en timme. Vi nöjde oss med stekar på ynkliga 21 oz.

Efter Texas kom New Mexico och ökenliknande terräng längs med spikrak motorväg som var bedövande lång och utan någonting att se. Vi försökte ta oss ut på utstickare på Route 66 där det var möjligt men här fanns inte mycket bevarat av den gamla vägen.

Ett försök att ta oss ut på vägen slutade upp med att vi körde offroad rätt ut i öken. När vi inte längre kunde se motorvägen eller någonting annat heller för den delen och framförallt inte ens en väg att köra på anade vi att vi antagligen tagit fel någonstans. Vi gjorde då det enda rimliga vilket var att stanna bilen för att gå ut och ta bilder poserandes stolt som om vi visste exakt vad vi höll på med.

Det var Fredrik som körde när detta hände om någon undrade.

Vårt enda stopp i New Mexico blev Alburqurque, vilket är en stad som känns mer mexikansk än amerikansk, innan vi drog vidare till Arizona och Flagstaff.

Vi lämnade Applebees i Memphis direkt efter att Spanien tagit sitt historiska VM-guld och vårt nästa mål på resan var den legendariska Route 66. Efter att ha kört igenom ruskiga oväder och sedan tagit en övernattning i Fort Smith tog vi oss upp till Tulsa för att åka på detta stycke amerikanska historia.

För den som är obildad och inte kan sina saker är Route 66 en gammal historisk väg som sträcker sig mellan Chicago och Los Angeles. Den byggdes under 20-talet och runt vägen växte städer upp med mackar, restauranger och motels. Efter att vägen ersattes med större och modernare motorvägar drabbades en hel del av de städer som vuxit upp runt Route 66 och kvar står nu spökstäder med igenvuxna mackar, övergivna gamla bilar, halvigenvuxna vägar och fallfärdiga byggnader som en skugga av den historiska vägens glansdagar. Den animerade filmen CARS handlar delvis om detta.

Någonting som växt till sig allt mer sedan vi lämnat bergen före Memphis var den bibliska närvaron tillsammans med sydstatsdialekten. Det rådde inget tvivel om att vi var i bibelbältet. Längs med vägen såg vi meddelande på meddelande om Jesus och kors lite här och var. Under ett stopp som enligt utsago skulle ha en av planetens godaste sandwiches kunde man vid disken se en mängd små informationslappar som berättade för en hur man bad på effektivaste sätt, varnade en för djävulen och lite annat småmys.

Detta sandwich-pitstop är värt lite extra text dock och inte enbart för sina religiösa häften. Detta var ett hak som levde kvar från Route 66 storhetstid och det var något det förtjänade att göra. Utsökta mackor och en speciell inramning med väggarna fyllda med meddelanden från andra som stannat till och ätit där tidigare gjorde det till ett väldigt trevligt stopp. Vi hittade ett stycke över ett fönster där några Göteborgare tidigare valt att skriva in sina namn och vi gjorde dem sällskap för att se till att det skulle bli Göteborgs-hörnan i haket.

Vi försökte sedan följa Route 66 så gott det gick vilket inte alltid var det lättaste då delar av den ursprungliga vägen inte finns kvar. Det är verkligen en fascinerande väg att åka. Det är något speciellt med att se tomma, övergivna städer och se resterna av en svunnen tid.

Route 66 tog oss genom Texas där man möttes av skylten "Drive friendly, the Texas way" och det stämde faktiskt. Här körde inte en sate över hastighetsgränsen vilket delvis kan bero på att det stod Texas Rangers över hela motorvägen och haffade de få våghalsar som försökte. De generösa hastighetsgränser som var lite högre än större delen av USA kan vara en annan anledning. Bilisterna kändes överlag snällare här än många andra delar av USA.

Några stereotyper om Texas prickades in. Runt omkring oss körde människor i sina cowboy-hattar, en småstad vi körde igenom hade åren för sina "State Championships" i amerikansk fotboll inskrivna i sin stadsskylt och vi körde även förbi en sönderskjuten STOP-skylt. Yii-haaa.

Det blev ett stopp i Amarillo och där kunde man ju inte göra annat än att gå till ett Texan Steakhouse. De hade ju självklart den ökända utmaningen där man får sin stek gratis om man äter en 72oz (ca 2.5kg) stek inom en timme. Vi nöjde oss med stekar på ynkliga 21 oz.

Efter Texas kom New Mexico och ökenliknande terräng längs med spikrak motorväg som var bedövande lång och utan någonting att se. Vi försökte ta oss ut på utstickare på Route 66 där det var möjligt men här fanns inte mycket bevarat av den gamla vägen.

Ett försök att ta oss ut på vägen slutade upp med att vi körde offroad rätt ut i öken. När vi inte längre kunde se motorvägen eller någonting annat heller för den delen och framförallt inte ens en väg att köra på anade vi att vi antagligen tagit fel någonstans. Vi gjorde då det enda rimliga vilket var att stanna bilen för att gå ut och ta bilder poserandes stolt som om vi visste exakt vad vi höll på med.

Det var Fredrik som körde när detta hände om någon undrade.

Vårt enda stopp i New Mexico blev Alburqurque, vilket är en stad som känns mer mexikansk än amerikansk, innan vi drog vidare till Arizona och Flagstaff.

/Hasse